Första Samuelsboken 20:1-42
-
Jonatan är lojal mot David (1–42)
20 David flydde från Najot i Rama, och han kom till Jonatan och frågade honom: ”Vad har jag gjort för fel?+ Vad är mitt brott, och på vilket sätt har jag syndat mot din far, eftersom han vill döda mig?”
2 Jonatan svarade: ”Nej, du ska inte dö, det är otänkbart!+ Lyssna nu, min far gör ingenting utan att berätta det för mig, varken stort eller smått. Så varför skulle han undanhålla mig något sådant här? Det kommer inte att hända.”
3 Men David svor en ed och sa: ”Din far vet att du tänker gott om mig,+ så han vill inte berätta det för dig, för han vet att det skulle göra dig upprörd. Men så sant Jehova lever och så sant du lever, det är bara ett steg mellan mig och döden!”+
4 Jonatan sa till David: ”Jag ska göra precis allt du säger till mig.”
5 David sa till Jonatan: ”I morgon är det nymånefest,+ och jag förväntas sitta till bords med kungen. Du måste skicka i väg mig, och jag ska gömma mig ute på fälten ända till i övermorgon kväll.
6 Om din far verkligen saknar mig ska du säga: ’David bad att få göra ett kort besök i sin hemstad Betlehem,+ eftersom hela släkten ska ha sitt årliga slaktoffer där.’+
7 Om han svarar: ’Det gör inget’, så betyder det frid för mig, din tjänare. Men om han får ett utbrott, så kan du vara säker på att han tänker skada mig.
8 Visa mig lojal kärlek,+ för du har ju slutit ett förbund med mig inför Jehova.+ Men om jag är skyldig till något,+ så är det du som ska döda mig. Varför skulle du överlämna mig till din far?”
9 Då sa Jonatan: ”Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig! Om jag får reda på att min far tänker skada dig kommer jag genast att berätta det för dig.”+
10 Då sa David till Jonatan: ”Men vem kommer att varna mig om din far får ett utbrott?”
11 Jonatan svarade: ”Kom, vi går ut på fälten.” Och så gick de ut på fälten tillsammans.
12 Jonatan fortsatte: ”Låt Israels Gud, Jehova, vara vittne till att jag i morgon eller i övermorgon vid den här tiden ska ta reda på vad min far tycker. Om han inte har något emot dig skickar jag bud och underrättar dig.
13 Men om min far planerar att skada dig och jag inte varnar dig och inte skickar i väg dig i frid, så må Jehova straffa mig hårt. Må Jehova vara med dig,+ precis som han var med min far.+
14 Och må du visa mig en sådan lojal kärlek som Jehova visar, både medan jag lever och när jag är död.+
15 Må din lojala kärlek mot min släkt aldrig upphöra,+ inte ens när Jehova utplånar alla dina fiender från jordens yta.”
16 Sedan slöt Jonatan ett förbund med Davids hus. Han sa också: ”Jehova ska ställa Davids fiender till svars.”
17 Och Jonatan fick än en gång David att bekräfta deras vänskap med en ed, därför att han älskade honom så mycket.+
18 Sedan sa Jonatan: ”I morgon är det nymånefest,+ och när din plats står tom kommer man att sakna dig.
19 Och i övermorgon kommer man att börja fråga efter dig. Så kom hit, där du gömde dig häromdagen,* och håll dig i närheten av den här stenen.
20 Jag kommer att skjuta tre pilar vid sidan av den, som om jag siktade på något.
21 Sedan ska jag skicka i väg tjänaren och säga: ’Gå och leta rätt på pilarna.’ Om jag säger till honom: ’Pilarna är på den här sidan om dig, gå och hämta dem’, då kan du komma tillbaka. För så sant Jehova lever, då kan du känna dig trygg, då är faran över.
22 Men om jag säger till honom:* ’Pilarna är längre bort!’ så måste du ge dig av, för då är det vad Jehova vill.
23 Jehova kommer för alltid att vara vittne+ till det löfte som vi har gett varandra,+ du och jag.”
24 Så David gömde sig ute på fälten. Och när det blev nymåne satte sig kungen till bords för att äta.+
25 Kungen satt på sin vanliga plats vid väggen, Abner+ satt bredvid och Jonatan satt mitt emot. Men Davids plats var tom.
26 Saul sa inget om det den dagen, för han tänkte: ”Det har säkert hänt något så att han inte är ren.+ Ja, han måste vara oren.”
27 Men när Davids plats var tom även nästa dag* sa Saul till sin son Jonatan: ”Varför har inte Isais son+ kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?”
28 Jonatan svarade Saul: ”David bad om lov att få gå till Betlehem.+
29 Han sa: ’Var snäll och låt mig gå, eftersom vår släkt ska offra där i staden, och min egen bror har bett mig komma. Så om det är möjligt ber jag att få gå och besöka mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.”
30 Då blev Saul rasande på Jonatan och sa: ”Du son till en upprorisk kvinna! Det var väl det jag visste! Du tar parti för Isais son och drar skam över dig själv och din mor!*
31 Så länge Isais son är kvar på denna jord har varken du eller din kungamakt någon framtid.+ Så skicka hit honom, för han måste dö!”*+
32 Men Jonatan sa till sin far Saul: ”Varför måste han dö?+ Vad har han gjort?”
33 Genast slungade Saul spjutet mot Jonatan för att döda honom,+ och då insåg Jonatan att hans far verkligen tänkte döda David.+
34 Fylld av vrede reste sig Jonatan från bordet. Och han åt ingen mat den dagen eftersom han var upprörd för Davids skull+ och eftersom hans egen far hade förödmjukat honom.
35 Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten som han och David hade kommit överens om. En ung tjänare var med honom,+
36 och han sa till honom: ”Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter.” Tjänaren sprang i väg, och Jonatan sköt en pil över honom.
37 När tjänaren kom fram till stället där Jonatans pil låg ropade Jonatan till honom: ”Ligger inte pilen längre bort?”
38 Jonatan ropade vidare till tjänaren: ”Fort, skynda dig! Stanna inte!” Och Jonatans tjänare plockade upp pilarna och kom tillbaka till sin herre.
39 Tjänaren förstod ingenting av det här, det var bara Jonatan och David som visste vad det gällde.
40 Sedan gav Jonatan sina vapen till tjänaren och sa: ”Ta med dem till staden.”
41 När tjänaren hade gått kom David fram från sitt gömställe som låg strax söderut. Sedan föll han ner med ansiktet mot marken och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, men David grät mest.
42 Jonatan sa till David: ”Gå i frid, för vi har båda svurit+ i Jehovas namn och sagt: ’Må Jehova vara mellan dig och mig och mellan dina avkomlingar och mina avkomlingar för evigt.’”+
Sedan gav sig David av, och Jonatan gick tillbaka till staden.
