Job 10:1-22
10 Jag är trött på livet.+
Jag ska inte hålla tillbaka min klagan.
Jag ska låta min bittra smärta tala!
2 Jag ska säga till Gud: ’Döm mig inte skyldig.
Berätta varför du strider mot mig.
3 Vad vinner du på att förtrycka mig,på att förakta det du själv har skapat,+samtidigt som du låter de ondas planer lyckas?
4 Har du en människas ögon?
Ser du som människor* ser?
5 Är dina dagar som dödliga människors dagaroch dina levnadsår som en mans,+
6 eftersom du letar efter fel hos migoch söker efter min synd?+
7 Du vet att jag inte är skyldig.+
Och ingen kan rädda mig ur din hand.+
8 Dina egna händer har format och gjort mig,+men nu tänker du tillintetgöra mig fullständigt.
9 Kom ihåg att du skapade mig av lera,+men nu låter du mig bli till jord igen.+
10 Hällde du inte upp mig som mjölkoch lät mig stelna som ost?
11 Du klädde mig med hud och kött,sammanvävde mig av ben och senor.+
12 Du har gett mig liv och visat mig lojal kärlek.
Din omtanke har beskyddat mig.*+
13 Men i hemlighet planerade du att låta allt det här drabba mig.*
Jag vet att detta kommer från dig.
14 Om jag syndade skulle du se det,+du skulle inte fria mig från skuld.
15 Om jag är skyldig är jag illa ute!
Och även om jag är oskyldig kan jag inte gå med huvudet högt,+för mitt liv är fyllt av vanära och lidande.+
16 Om jag ändå lyfter huvudet sätter du efter mig som ett lejon+och visar återigen din makt mot mig.
17 Du för fram nya vittnen mot mig,och din vrede mot mig växer,du låter mig drabbas av motgång på motgång.
18 Varför lät du mig över huvud taget födas?+
Jag borde ha dött innan någon kunde se mig.
19 Då hade det varit som om jag aldrig funnits;jag hade förts direkt från livmodern till graven.’
20 De dagar jag har kvar är få.+ Tänk om han ville låta mig vara,vända bort sin blick från mig, så att jag kan få lindring*+
21 innan jag går bort för att inte komma tillbaka,+bort till ett land av djupaste mörker,*+
22 till landet med ogenomträngligt mörker,ett land med djupa skuggor och förvirring,där till och med ljuset är som mörker.”
