Bibeln förändrade deras liv

VARFÖR slutade en kvinna i 60-årsåldern att tillbe religiösa bilder? Vad fick en shintopräst att sluta sitt arbete i ett tempel och i stället bli en kristen förkunnare? Hur kunde en kvinna som blev bortadopterad vid födseln komma över känslan att ha blivit övergiven? Vi ska se vad de har att berätta.

”Jag slipper slava för avgudarna.” – ABA DANSOU

FÖDD: 1938

HEMLAND: BENIN

BAKGRUND: DYRKADE RELIGIÖSA BILDER

MITT FÖRFLUTNA: Jag växte upp i So-Tchahoué, en by som låg i ett sumpigt område nära en sjö. Byborna fiskade och födde upp kor, getter, får, grisar och fåglar. Det finns inga vägar i området, så invånarna använder båtar och kanoter för att ta sig fram. De brukar bygga sina hus av trä och gräs, men ibland även i tegel. De flesta är fattiga. Men trots det är brottsligheten inte så hög som i städerna.

När jag var en liten flicka skickades jag och min syster till ett kloster för att lära oss fetischism, den traditionella religionen. När jag växte upp valde jag Dudua (Oduduwa) som min gud, en gud som finns inom yorubakulturen. Jag byggde ett altare åt den här guden och offrade regelbundet jams, palmolja, sniglar, kycklingar, duvor och andra djur. De här offren kostade en hel del och kunde sluka nästan hela min inkomst.

HUR BIBELN FÖRÄNDRADE MITT LIV: När jag började studera Bibeln lärde jag mig att Jehova är den ende sanne Guden. Jag fick också veta att han inte godkänner att man använder sådant som amuletter i sin tillbedjan. (2 Moseboken 20:4, 5; 1 Korinthierna 10:14) Jag insåg vad jag måste göra. Så jag gjorde mig av med mina religiösa bilder och rensade bort allt ur huset som hade att göra med bilddyrkan. Jag slutade gå till orakel och följa lokala traditioner, och jag var inte med på begravningsritualer längre.

Det var inte så lätt för mig, en kvinna i 60-årsåldern, att göra de här förändringarna. Mina vänner, släktingar och grannar motarbetade mig och gjorde sig lustiga över mig. Men jag bad till Jehova om kraft att göra det som är rätt. Jag fick tröst av orden i Ordspråksboken 18:10: ”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige skyndar dit in och får beskydd.”

Det var också till stor hjälp för mig att vara med vid Jehovas vittnens möten. Där fick jag uppleva kristen kärlek, och det gjorde stort intryck på mig att de här människorna ansträngde sig för att leva efter Bibelns höga moraliska värderingar. Det jag såg där övertygade mig om att Jehovas vittnen hade den sanna religionen.

HUR DET HAR HJÄLPT MIG: Att tillämpa Bibelns principer har hjälpt mig att få ett bättre förhållande till mina barn. Det känns också som om en börda har lyfts från mina axlar. Förut lade jag det mesta av mina pengar på livlösa avgudar som ändå inte kunde göra något för mig. Nu tillber jag Jehova, som har en hållbar lösning på våra problem. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag är så glad att jag slipper slava för avgudarna och i stället får tjäna Jehova! Han ger mig trygghet och verkligt beskydd.

”Jag hade sökt Gud sedan jag var barn.” – SHINJI SATO

FÖDD: 1951

HEMLAND: JAPAN

BAKGRUND: SHINTOPRÄST

MITT FÖRFLUTNA: Jag växte upp i en by på landet i prefekturen Fukuoka. Mina föräldrar var mycket religiösa och uppfostrade mig att tillbe shintogudar. Som liten pojke tänkte jag ofta på min frälsning och kände starkt att jag ville hjälpa människor som hade det svårt. Jag minns en gång i grundskolan när läraren frågade oss i klassen vad vi skulle bli när vi blev stora. Mina klasskompisar hade väldigt konkreta svar, till exempel att bli vetenskapsman. Men jag sade att min dröm var att få tjäna Gud. Alla skrattade åt mig.

Efter skolan började jag en utbildning för religiösa lärare. Under utbildningen träffade jag en shintopräst som brukade läsa en bok med svart omslag på lediga stunder. En dag frågade han mig: ”Sato, vet du vad det här är för bok?” Jag hade sett omslaget så jag svarade: ”Bibeln.” Då sade han: ”Alla som vill bli shintopräster borde läsa den här boken.”

Jag gick direkt i väg och köpte mig en bibel. Jag placerade den på den bästa platsen i bokhyllan och var rädd om den. Men jag läste den aldrig, eftersom studierna tog mycket tid. När jag var färdig med studierna började jag arbeta som präst i ett shintotempel. Min barndomsdröm hade gått i uppfyllelse.

Men jag upptäckte snart att livet som shintopräst inte var som jag hade trott. De flesta präster var inte särskilt kärleksfulla eller omtänksamma mot andra. Många hade ingen tro. En av de ledande prästerna gick så långt att han sade till mig: ”Om du vill komma någonstans ska du bara prata om filosofiska saker. Att prata om tro är förbjudet.”

Sådana kommentarer fick mig att bli besviken på shinto. Jag fortsatte arbeta i templet, men jag började undersöka andra religioner. Men ingen verkade ha något bättre att komma med. Ju fler religioner jag undersökte, desto mer besviken blev jag. Jag tyckte inte att det fanns någon sanning i någon enda religion.

HUR BIBELN FÖRÄNDRADE MITT LIV: År 1988 träffade jag en buddhist som uppmuntrade mig att undersöka Bibeln. Jag tänkte på shintoprästen som hade sagt samma sak till mig några år tidigare. Jag bestämde mig för att följa hans råd. Så fort jag började läsa Bibeln var jag fast. Ibland läste jag hela natten tills morgonsolens strålar letade sig in genom fönstret.

Det jag läste motiverade mig att be till Bibelns Gud. Jag började be mönsterbönen i Matteus 6:9–13. Jag upprepade den här bönen varannan timme, även när jag utförde min tjänst i templet.

Det dök upp många frågor när jag läste. Sedan en tid tillbaka var jag gift, och jag visste att Jehovas vittnen undervisade människor om Bibeln, eftersom de tidigare hade besökt min fru. Jag letade rätt på ett Jehovas vittne och överöste henne med frågor. Jag blev imponerad när hon använde Bibeln för att besvara dem. Hon ordnade så att jag fick börja studera Bibeln.

Strax därefter började jag vara med vid Jehovas vittnens möten. Jag visste det inte då, men bland dem som var där fanns några som jag hade varit mycket otrevlig mot tidigare. Trots det så hälsade de mig varmt välkommen och fick mig att känna mig hemma.

Vid mötena lärde jag mig att Gud förväntar sig att äkta män ska visa att de älskar och respekterar de andra i familjen. Fram till dess hade jag gått så mycket upp i mitt arbete att jag hade försummat min fru och våra två barn. Det slog mig att jag hade lyssnat väldigt uppmärksamt på människor som kom till templet för att tillbe, men jag hade aldrig någonsin lyssnat på min fru.

Ju längre jag studerade Bibeln, desto mer lärde jag mig om Jehova och drogs närmare honom. Jag tyckte särskilt mycket om bibelställen som Romarna 10:13: ”Var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad.” Jag hade sökt Gud sedan jag var barn, och till sist hade jag funnit honom!

Jag kände mig inte riktigt hemma i templet längre. Först var jag orolig för vad andra skulle tycka om jag lämnade shinto. Men jag hade alltid tänkt att jag skulle göra det om jag fann den sanne Guden någon annanstans. Så på våren 1989 bestämde jag mig för att följa mitt samvete. Jag lämnade templet och överlämnade mig i Jehovas händer.

Men det var inte lätt att lämna templet. Jag blev starkt kritiserad av de ledande prästerna, och de försökte få mig att stanna kvar. Men det svåraste var att berätta för mina föräldrar. På väg upp till deras hus fick jag sådan ångest att bröstet värkte och mina ben kändes som sladdriga nudlar. Jag stannade flera gånger och bad till Jehova om kraft.

När jag hade klivit innanför dörren vågade jag inte föra ämnet på tal. Det gick flera timmar. Till slut, efter många böner, förklarade jag alltihop för pappa. Jag sade att jag hade funnit den sanne Guden och att jag skulle lämna shinto för att kunna tjäna honom. Pappa blev ledsen och chockad. Andra släktingar kom och försökte få mig på andra tankar. Jag ville inte såra min familj, men samtidigt visste jag att det enda rätta var att tjäna Jehova. Så småningom började familjen respektera mitt beslut.

Fysiskt var det inte så svårt att lämna templet, men mentalt var det en annan sak. Prästlivet hade satt djupa spår. Jag försökte verkligen lägga det bakom mig, men överallt fanns det sådant som påminde mig om mitt tidigare liv.

Två saker hjälpte mig att motarbeta det. Först gick jag igenom hela huset och rensade ut allt som hade med min tidigare religion att göra. Jag brände upp alltsammans – böcker, bilder och till och med dyrbara minnessaker. Sedan såg jag också till att ta alla chanser att vara tillsammans med vittnena. Deras vänskap och stöd var till stor hjälp. Så småningom bleknade minnena bort.

HUR DET HAR HJÄLPT MIG: Jag brukade försumma min fru och mina barn, och det gjorde att de kände sig väldigt ensamma. Men när jag följde Bibelns råd till äkta män att vara tillsammans med sin familj, så kom vi närmare varandra. Efter en tid började min fru också tjäna Jehova. Numera är både vår son och dotter och hennes man förenade med oss i sann tillbedjan.

När jag tänker på min barndomsdröm att få tjäna Gud och hjälpa människor inser jag att jag har fått allt jag önskade, och ännu mer. Det finns inte ord att uttrycka hur tacksam jag är mot Jehova.

”Det var något som saknades.” – LYNETTE HOUGHTING

FÖDD: 1958

HEMLAND: SYDAFRIKA

BAKGRUND: BLEV BORTADOPTERAD

MITT FÖRFLUTNA: Jag föddes i Germiston, en gruvstad med medelklassbefolkning och ganska låg brottslighet. Mina föräldrar trodde inte att de skulle klara av att ta hand om mig, så de lämnade bort mig för adoption. Jag var bara 14 dagar när ett kärleksfullt par adopterade mig, och jag såg dem som mina föräldrar. Men när jag fick reda på min bakgrund kände jag mig ändå övergiven. Jag började känna att jag inte hörde ihop med mina adoptivföräldrar och att de inte riktigt förstod mig.

När jag var 16 började jag och mina kompisar gå till cocktailbarer och dansa och lyssna på livemusik. Vid 17 började jag röka. Jag ville vara lika smal som modellerna i cigarettreklamen. När jag var 19 började jag arbeta i Johannesburg, där jag snabbt hamnade i fel sällskap. Jag började svära, och jag både rökte och drack massor på helgerna.

Men jag var ändå ganska fysiskt aktiv. Jag gick på aerobics och spelade squash och fotboll. Dessutom satsade jag hårt på min karriär inom databranschen. Jag fick det gott ställt, och många tyckte att jag hade lyckats. Men jag kände mig ändå väldigt olycklig. Jag var vilsen och besviken på livet. Innerst inne visste jag att det var något som saknades.

HUR BIBELN FÖRÄNDRADE MITT LIV: När jag började studera Bibeln insåg jag att Jehova är kärlekens Gud. Jag förstod också att han har visat sin kärlek genom att ge oss sitt ord, Bibeln. Den är som ett personligt brev från honom med råd som hjälper oss i livet. (Jesaja 48:17, 18) Jag förstod att om jag ville dra nytta av Jehovas kärleksfulla vägledning, så behövde jag göra stora förändringar.

En förändring som jag var tvungen att göra var att byta umgänge. Jag tog till mig av orden i Ordspråksboken 13:20: ”Den som vandrar med de visa blir vis, men den som umgås med de enfaldiga går det illa.” Den här principen motiverade mig att byta vänner, och jag fick nya vänner bland Jehovas vittnen.

Den största utmaningen var att sluta röka. Jag hade ett väldigt starkt röksug. När jag sakta lyckades göra mig kvitt den bördan så dök det upp ett annat problem. När jag slutade röka gick jag upp nästan femton kilo! Det var en riktig knäck för självkänslan, och det tog nästan tio år att bli av med de extra kilona. Men jag visste att det var helt rätt att sluta röka. Jag bad till Jehova hela tiden, och han gav mig kraften att lyckas.

HUR DET HAR HJÄLPT MIG: Nu har jag bättre hälsa. Jag känner mig också nöjd, eftersom jag slipper jaga den flyktiga lyckan som ligger i karriär, status och rikedom. I stället får jag glädje av att dela med mig av Bibelns sanningar till andra. Tre av mina tidigare kolleger tjänar nu Jehova tillsammans med mig och min man. Innan mina adoptivföräldrar dog fick jag möjlighet att berätta för dem om Bibelns löfte om en uppståndelse på en paradisisk jord.

Tack vare att jag lärde känna Jehova har jag kunnat hantera känslan att vara övergiven. Jehova har hjälpt mig att känna tillhörighet genom att låta mig bli en del av en världsvid, andlig familj av mammor, pappor, bröder och systrar. (Markus 10:29, 30)

[Bild på sidan 12]

Bland Jehovas vittnen har jag fått uppleva kristen kärlek.

[Bild på sidan 13]

Shintotemplet där jag arbetade.